Bilden är tagen dan innan vattnet gick. Ca 1 och ett halvt dygn tills Ella föds.

Jag kan inte tänka mig att jag vart gravid, och vart utan Ella.
Tänk vad man vänjer sig fort vid BRA saker :)
Skall tillägga att jag inte saknat magen en sekund. När allt väl var ute så kan jag inte påstå att jag ville ha in det igen. Då skulle det ju vart tvunget att komma ut igen..

Jag vaknade på morgonen Lördagen den 24 April, Christian gick upp och gjorde frukost till oss.
Jag gick in i duschen och sminkade mig efteråt. Vi skulle ut på lite ärenden var planen. Bauhaus och leta efter en lampa till altanen och så ville jag köpa lite blommor till trädgården.
Jag skulle hämta en kruka hos pappa som jag också skulle plantera i, så jag skulle ringda dit och frågade om vi kunde komma förbi.
Pappa svarade i telefonen och vi pratade lite.
Jag satt i min morgonrock på sängkanten och helt plötsligt kändes det väldigt konstigt!
Jag blev chokad och ställde mig upp och de bara forsade vatten ur mig.
Massvis av vatten var jag stående i och satte mig ner i sängen igen, och jag fick avbryta pappa, ställde mig upp igen, jag kunde ju inte sätta mig ner det kom ju vatten fortfarande.
Christian kom springande och pappa gav luren till Susanne, tror han blev lite chokad också.
Då började jag bli nervös - för nu var det inte långt kvar förstod jag!
Och kom på mig själv med att jag nog inte ville eller vågade föda.
Susanne var jätteglad och sa till mig att ringa östra och berätta att vattnet gått.
Men jag tror jag ringde min mamma först. Hon blev också väldigt glad.

Direkt efter började jag känna sammandragningar, ännu inga som gjorde ont men de kändes.
Så när jag pratade med Östra ville de att vi skulle komma in på en undersökning.
Vattnet gick vid 11.30 och vi åkte in till sjukhuset vid 12.
Packade med BB-väskan ifall att...

Vi gick till KK Antenantal där vi gjort första ultraljudet i V 18.
Fick träffa en BM och göra CTG och gynundersökning.
När jag var kopplad till CTGt var det fortfarande bara kraftigare sammandragningar och inget som gjorde ont.
Jag hade inte öppnat mig någonting och vi blev hemskickade med en lapp om återbesök dagen efter ifall det inte hänt något innan dess.
På vägen hem ringde jag mamma. Hon skulle komma förbi med lite lunch.

Vi var hemma vid 14 tiden. Vi värmde maten och jag satt på 3 handdukar i soffan och åt, de sipprade vatten hela tiden. Jag bytte binda efter binda..
Mamma var kvar en stund och pratade. Men gick efter en stund och jag tänkte vila.
Men kände av värkarna lite mer så tog fram timern på datorn och klockade.
De började på 7 minuters mellanrum och efter en stund blev de intensivare och tätare.
De gick till 5 minuters mellanrum och sen till 3 och 2 minuters mellanrum.
Och då gjorde de ONT. Jag ringde förlossningen och de sa att jag fick komma in om jag ville, men tyckte att jag skulle stanna hemma en stund till om jag kunde då de trodde jag hade det bättre hemma (jag lyckades prata med denna BM när jag mådde helt ok, emellan en värk, och lyssnade på henne och vi skulle höras senare)
Jag ringde mamma som kom förbi en gång till. Hon kom vid 16 tiden.
När hon kommit hade jag så ont att jag inte vissta vart jag skulle ta vägen.
Värkarna kom fort efter varandra och efter en stund var jag övertalad att åka in.
Christian ringde in denna gången och sa att vi skulle komma. Jag grät lite och så packade vi in oss i bilen och åkte. Då var det väldigt jobbigt att lämna mamma på parkeringen...

Värkarna in var så jobbiga, men vet jag sa till Christian att de va skönt (sålänge jag inte hade värk) att åka för de var intryck och jag försökte tänka på annat. Bilar, olika skyltar och sånt...

Parkerade och gick så gott de gick mot förlossningen där jag lades in på sal 1.
Fick träffa min barnmorska och kopplades till CTG. Klockan var 17.30 när vi kom in.
Låg och tittade på skärmen och inväntade värkar. Skrev ett blogginlägg för att tänka på annat.
Läste massa fina kommentarer och SMS och grät lite till.
Blev besviken då de inte tänkte kolla hur mycket jag var öppen än, de påstod de kunde sakta ner?!
Började vagga fram och tillbaka i förlossningssängen i värkarna, tyckte de hjälpte. Ville inte stå eller gå!
Men hade sån smärta i ryggen och blev erbjuden kvaddlar.
Dessa kvaddlar jag dödsförklarat på föräldragruppen. Vem tar dom tyckte jag då?
Men har man ont så är man desperat, och starkare än man någonsin trott.
Så 5 sprutor i ryggen skulle jag få. Tur jag inte visste det innan - trodde bara det var 1.
Så jag skrek ganska mycket när jag fick nr 2, 3, 4 och 5. Christian var imponerad.
Han skulle aldrig ta dom själv sa han.
Det slutade med att jag tog dom framtill också, fast där hjälpte de inte alls.
Men i ryggen kändes det ingen smärta mer på några timmar och jag kunde nu gunga fram och tillbaka i sängen igen.

Vid halv 8 så fick jag bada. Det var skönt att spruta varmt vatten på magen med duschslangen och jag tror jag låg i en timme. Sen var jag så varm att jag började må illa.
Då äntligen fick jag lustgasen.
Lustgasen i vårt rum gick från en stor tub som stod på en våg. Den skulle Christian kolla 1 gång i timmen pga någon undersökning. Och se hur mycket den gått ner.
Med lustgasen kändes allt liiite bättre.
Min BM skulle gå hem och jag träffade min nya barnmorska, hon ville se hur mycket jag öppnat mig.
Men hon var hårdhänt och det gjorde offantligt ont, sen kom hon med beskedet 3 cm.
Då ville jag krypa ur min egen kropp och gå hem. Kankse skulle detta ta väldigt många mer timmar.
Jag tog 5 nya kvaddlar i ryggen och trodde de skulle hjälpa. Klockan var strax efter 22 (tror jag).

Efter en stund var det inget som hjälpte.
Jag kände mig som världens mes. Varför klarar jag inte av detta?
Sa till BM att jag inte fick någon effekt av lustgasen, men hon bad mig andas ordentligt i den. Hon trodde jag använde fel teknik.
Jag andades som en galning när värkarna började men de hände inget. Hade bara så ont att jag kved mig och skrek. Andades när jag inte hade värk men jag var helt med då också.
Larmade på BM igen, frågade om hon kunde höja lustgasen men den var på fullt.
Nu började jag bli deppig och få panik samtidigt.
Tror jag pratade med mamma här omkring för att ringa och säga god natt.
Och att de nog skulle dröja ett tag till innan de var klart. Lät som hon blev lika besviken som jag var!
Fortsatte andas i lustgasen men de hjälpte inte. Kom överens om att jag skulle få ryggmärgsbedövning (EDA) pga smärtan. Kände mig fortfarande mesig som hade så ont och inte klarade av smärtan alls.
BM sa att de tar tid och det gör ont. Men jag ville inte alls vara med längre.
Tyckte det var jobbigt att ingen lyssnade på mig och ville ha uppmuntran.
Christian försökte, men visste nog inte vad han skulle göra tillslut. Han masserade, lyfte kuddar, höll i handen och var fantastisk. Tack och lov för honom!

Under tiden de la ryggmärgsbedövningen fortsatte jag att försöka få effekt av lustgasen, kände knappt något av sprutan i ryggen. Bara bävade över när de nya värkarna skulle komma. Klockan var nog halv 1 på natten.
Kunde aldrig ana att de skulle kunna göra så ont.

Så var de dags för Christian att kolla vågen igen till lustgasen. Den hade ökat i vikt istället för att minska de sista timmarna och vi undrade varför... Frågade BM innan men hon visste inte, så han skrev ökningarna bara.
Men vi började fundera, då satte han masken till ansiktet och larmade direkt på BM.
Han fick ingen effekt häller och sa att den faktiskt inte fungerar. DÅ fick jag äntligen tillbaka den ordentligt genom de vanliga uttaget i väggen. Då hade jag vart utan lustgas eller bedövning i ca 3 timmar. Under kommande halvtimme så kändes de ganska okej, ihop med EDA och lustgasen. Så här kunde jag ha det.
Äntligen fick jag lite ro...
Tills det började trycka på något vansinnigt i varje värk och jag började krysta istället.
Detta var mycket behagligare än värkarna, men däremot otroligt tröttsamt.
Jag skrek något vansinnigt i lustgasmasken varje gång de kom. BM sa till mig att försöka sluta men de gick inte.
Hon kollade hur mycket jag var öppen och nu hade de ökat till 7 cm. Tror klockan är ca halv 2
Kändes lättande!! Blev glad och fick lite ny energi, men den var snabbt slut då jag fortsatte trycka på i varje värk.
Så höll jag på ytterligare 45 minuter, tills det blev allt intensivare och då började de gå ganska snabbt.
BM började förbereda för ankomst och sista gången hon tittade hur mycket jag var öppen så var det bara en liten etapp kvar. Men efter den undersökningen så var det dags.
Hon kallade på en tjej till som skulle komma in, men var själv under de första riktiga krystvärkarna.
Jag var så utmattad att jag inte orkade ta i så mycket som jag önskade och BM bad men jag kämpade på och tillslut kunde man se huvudet.
Jag försvann en stund och fick lugna ner mig med lustgasen, inväntade värkarna och puschade så mycket jag kunde. Försökte räkna till 10, men kom oftast till 5-6. Höll runt om Christian och tryckte mitt ansikte mot bröstet och så kom hon tillslut. Christian klippte navelsträngen och så fick jag upp henne på mitt bröst.
Var i lyckorus och bara njöt av att det var över och att hon var här.
Fantastiska känsla! Underbara barn! Vårt barn ♥

Ella Felicia, 53 cm, 3525 g föddes kl 03.33 den 25 April 2010.



Fast helt över var det inte riktigt.. De var två jobbiga saker kvar.
Men man får världens bästa lön för mödan - och man glömmer snabbt